söndag 1 juni 2014
söndag 11 maj 2014
Lite om det här med arbetsmiljöansvar och försäkring för funktionshindrade
Vem är det som ansvarar för assistenternas arbetsmiljö på arbetsplatsen?
Paralleller kan dras till inhyrd personal som också vistas i miljöer som inte är i deras arbetsgivares ägo. Det blir helt enkelt ett delat ansvar mellan de två arbetsgivarna.
Det finns bland annat arbetsplatser där det av personliga säkerhetsskäl är viktigt att assistenterna inte rör sig hur som helst inom området eftersom de kan skada sig.
Det kan även vara viktigt att alla som är på arbetsplatsen är registrerade så att räddningstjänsten vet hur många de behöver utrymma vid till exempel en brand. Sådant måste den anställdes arbetsgivare ha rutiner för.
Att de flesta intervjuade upplever att det mesta fungerar bra med arbetsgivaren och kollegorna är en sak, men vad säger dessa personer själva? Vilka farhågor fanns, vilka problem har uppstått och vad har fungerat bra? Framför allt, vad vill de framföra till andra som står inför samma situation?
Av de arbetsgivare och kollegor som svarat har de flesta på något sätt känt personen innan denne började på arbetsplatsen via assistansanordnaren eller fick assistans.
Säkerhet och försäkringar
De visste därmed att personen skulle tillföra organisationen något och den personliga assistansen sågs som en självklarhet eller som en lättnad, ett sätt att lösa de vardagliga problem som funktionsnedsättningen annars skulle kunna ge upphov till. Men helt utan farhågor har det inte varit.
I stort upplevs inte den personliga assistenten som något problem. Säkerhetsaspekten tas dock upp av en arbetsgivare, då det inte är tillåtet för vem som helst att vistas hur som helst inom deras lokaler och den personliga assistenten blir formellt någon typ av gäst till den anställde.
Som nämnts tidigare har de flesta arbetsgivare funnit en tillfredsställande lösning, bland annat med extra sekretessavtal, men det är definitivt en fråga man bör reflektera över.
Försäkringsbiten är också något som måste lösas. Det är sällan försäkringsbolag vill försäkra personer med funktionsnedsättning till fullo och en arbetsgivare nämnde att de var tvungna att kollektivavtalssluta sig av den anledningen.
Paralleller kan dras till inhyrd personal som också vistas i miljöer som inte är i deras arbetsgivares ägo. Det blir helt enkelt ett delat ansvar mellan de två arbetsgivarna.
Det finns bland annat arbetsplatser där det av personliga säkerhetsskäl är viktigt att assistenterna inte rör sig hur som helst inom området eftersom de kan skada sig.
Det kan även vara viktigt att alla som är på arbetsplatsen är registrerade så att räddningstjänsten vet hur många de behöver utrymma vid till exempel en brand. Sådant måste den anställdes arbetsgivare ha rutiner för.
Att de flesta intervjuade upplever att det mesta fungerar bra med arbetsgivaren och kollegorna är en sak, men vad säger dessa personer själva? Vilka farhågor fanns, vilka problem har uppstått och vad har fungerat bra? Framför allt, vad vill de framföra till andra som står inför samma situation?
Av de arbetsgivare och kollegor som svarat har de flesta på något sätt känt personen innan denne började på arbetsplatsen via assistansanordnaren eller fick assistans.
Säkerhet och försäkringar
De visste därmed att personen skulle tillföra organisationen något och den personliga assistansen sågs som en självklarhet eller som en lättnad, ett sätt att lösa de vardagliga problem som funktionsnedsättningen annars skulle kunna ge upphov till. Men helt utan farhågor har det inte varit.
I stort upplevs inte den personliga assistenten som något problem. Säkerhetsaspekten tas dock upp av en arbetsgivare, då det inte är tillåtet för vem som helst att vistas hur som helst inom deras lokaler och den personliga assistenten blir formellt någon typ av gäst till den anställde.
Som nämnts tidigare har de flesta arbetsgivare funnit en tillfredsställande lösning, bland annat med extra sekretessavtal, men det är definitivt en fråga man bör reflektera över.
Försäkringsbiten är också något som måste lösas. Det är sällan försäkringsbolag vill försäkra personer med funktionsnedsättning till fullo och en arbetsgivare nämnde att de var tvungna att kollektivavtalssluta sig av den anledningen.
fredag 4 april 2014
Utbildning är A och 0 men inte avgörande
Det går inte att komma ifrån. Utbildning är viktigt.
Det är viktigt för alla i det kunskapsintensiva samhälle vi lever i idag. Än mer viktigt tycks det vara för personer med funktionsnedsättning och kanske framför allt de som har personlig assistans. Teoretisk kunskap kräver heller ingen fysisk förmåga.
Problemet om man pratar om såna här så kallade okvalificerade yrken är att folk tänker att om man har en assistent med sig så kan man lika gärna anställa assistenten. Har man en kompetens som man förvärvat sig som inte är så att säga "every man"-kunskap så har man ju lättare att få jobb.
Flera av de intervjuade har sagt att de upplever att det inte räcker med att ligga på samma nivå som en person utan funktionsnedsättning. Många gånger måste det finnas något mer för att arbetsgivare ska våga anställa. Helt enkelt det där lilla extra som kompenserar för funktionsnedsättningen oavsett om den inverkar på ens arbetsförmåga eller inte.
Jag tror man har nytta av nån extrakunskap när man söker jobb, inte minst om man har ett funktionshinder.
Att ha nån extrakompetens som kanske inte alla andra har, det kan ju vara IT-kunskaper, språk eller nån annan kunskap.
Men man måste också komma ihåg att utbildning inte är allt. Det finns personer som inte får jobb trots hög utbildning. Skillnaden är att det är lättare för en person utan funktionsnedsättning att ta ett tillfälligt jobb i till exempel en affär än vad det är för en person som har en funktionsnedsättning. Det omvända existerar naturligtvis också, de som lyckats få jobb utan högre utbildning än gymnasium.
Jag har ingen högre utbildning och jag tror man kan lyckas ändå om man inte ska bli läkare eller vad det nu kan vara för nånting.
Det är viktigt för alla i det kunskapsintensiva samhälle vi lever i idag. Än mer viktigt tycks det vara för personer med funktionsnedsättning och kanske framför allt de som har personlig assistans. Teoretisk kunskap kräver heller ingen fysisk förmåga.
Problemet om man pratar om såna här så kallade okvalificerade yrken är att folk tänker att om man har en assistent med sig så kan man lika gärna anställa assistenten. Har man en kompetens som man förvärvat sig som inte är så att säga "every man"-kunskap så har man ju lättare att få jobb.
Flera av de intervjuade har sagt att de upplever att det inte räcker med att ligga på samma nivå som en person utan funktionsnedsättning. Många gånger måste det finnas något mer för att arbetsgivare ska våga anställa. Helt enkelt det där lilla extra som kompenserar för funktionsnedsättningen oavsett om den inverkar på ens arbetsförmåga eller inte.
Jag tror man har nytta av nån extrakunskap när man söker jobb, inte minst om man har ett funktionshinder.
Att ha nån extrakompetens som kanske inte alla andra har, det kan ju vara IT-kunskaper, språk eller nån annan kunskap.
Men man måste också komma ihåg att utbildning inte är allt. Det finns personer som inte får jobb trots hög utbildning. Skillnaden är att det är lättare för en person utan funktionsnedsättning att ta ett tillfälligt jobb i till exempel en affär än vad det är för en person som har en funktionsnedsättning. Det omvända existerar naturligtvis också, de som lyckats få jobb utan högre utbildning än gymnasium.
Jag har ingen högre utbildning och jag tror man kan lyckas ändå om man inte ska bli läkare eller vad det nu kan vara för nånting.
lördag 1 mars 2014
Kommunikationen mellan arbetsledare och assistent
Eftersom man jobbar så nära varandra är det naturligtvis av största vikt att kommunikationen mellan arbetsledare och assistent löper så lätt och smidigt som möjligt.
Men kommunikation är komplicerat och det finns mycket som ska klaffa för att det hela ska gå bra.
Werner ber dig att göra i ordning en trerättersmiddag till sex gäster som väntas inom en timme.
Pejlingsmannen från Radiotjänst ringer på hos Cecilia och frågar dig som öppnar: "Har ni någon TV här?"
Smilla vill ta en promenad trots att det är 10 grader kallt ute, men du själv har inte tillräckligt varma kläder med dig.Ture vill köpa två semlor och äta i stället för lunch.
Kommunikation kräver en viss öppenhet och uppriktighet mellan parterna. Det är till exempel bra att man verkligen berättar för den andre om man tycker att något inte fungerar.
Behåller man det för sig själv så kan det påverka relationen i negativ riktning. I stället gäller det att kunna ha en öppen dialog.
Men kommunikation är komplicerat och det finns mycket som ska klaffa för att det hela ska gå bra.
Werner ber dig att göra i ordning en trerättersmiddag till sex gäster som väntas inom en timme.
Pejlingsmannen från Radiotjänst ringer på hos Cecilia och frågar dig som öppnar: "Har ni någon TV här?"
Smilla vill ta en promenad trots att det är 10 grader kallt ute, men du själv har inte tillräckligt varma kläder med dig.Ture vill köpa två semlor och äta i stället för lunch.
Kommunikation kräver en viss öppenhet och uppriktighet mellan parterna. Det är till exempel bra att man verkligen berättar för den andre om man tycker att något inte fungerar.
Behåller man det för sig själv så kan det påverka relationen i negativ riktning. I stället gäller det att kunna ha en öppen dialog.
torsdag 13 februari 2014
Vägar till ett bättre assistansbolag
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, vanligtvis förkortat till LSS, trädde i kraft den 1 januari 1994.
Det unika med lagen var att den samlade 10 insatser för personer med funktionsnedsättning under ett och samma ramverk.
LSS är en så kallad "rättighetslag" och ger under vissa förutsättningar personer med funktionsnedsättning rätt till olika insatser för stöd och service.
Målsättningen
Målsättningen med lagen är att främja delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor och på det hela taget att den enskilde individen får möjlighet att leva som andra.
I och med LSS är också individen fri att välja vilken assistansanordnare som sköter ansvaret för den personliga assistansen. Något som låter bra i teorin, men som i praktiken är mindre enkelt att genomföra.
För precis som nämnt är LSS en rättighetslag vilket innebär att den är frivillig för individen att praktisera och bygger på att den enskilde själv ansöker om vård, bistånd eller insatser. Dilemmat med detta är att för ett barn, en individ med utvecklingsstörning eller demens så kan det vara svårt, för att inte säga omöjligt, att själv kräva sina rättigheter - och man är då utlämnad till sina anhörigas välvilja att hitta ett bra assistansbolag.
Missnöje med sitt assistansbolag
Nu är inte heller detta ett generellt problem. Men det är i alla lägen viktigt att lyfta fram individens rätt att välja själv, och här tror jag det finns aspekter som går att förbättra. Exempelvis finns det undersökningar
som pekar på att ett flertal funktionshindrade är mer eller mindre missnöjda med sina assistansbolag.
(Siffror visade att 36% av femhundra tillfrågade brukade svarade att de "ofta kände ett missnöje med hur deras assistansbolag skötte den personliga assistansen".)
Och som därför gärna skulle byta till en annan anordnare. Men som, för att de inte vet hur de ska gå tillväga - och knappast kan fråga personalen på sitt befintliga assistansbolag - blir kvar i samma missnöje, år efter år.
Följdfrågan blir förstås om det finns något enkelt sätt att byta assistansbolag på?
Och ja, det finns det faktiskt. Om man tar kontakt med en assistansförmedling, såsom assistansformedlaren.se. Detta är just en förmedling av tjänster, vilket innebär att den fungerar som en mellanhand mellan den som är i behov av assistans - och assistansbolaget.
Ur brukarperspektivet finns det flera positiva saker med att använda en assistansförmedling. Dels är det enkelt. Man lämnar bara sina kontaktuppgifter och önskemål, exempelvis i ett formulär på assistansförmedlingens hemsida, och sedan är det upp till förmedlingen att ta fram relevanta förslag på assistansbolag.
Om det skulle visa sig att man blir intresserad av något förslag - ja, då får man även hjälp med att boka ett möte med assistansbolaget, och eventuellt allt annat som kan uppkomma om man i slutändan bestämmer sig för byta.
Det unika med lagen var att den samlade 10 insatser för personer med funktionsnedsättning under ett och samma ramverk.
LSS är en så kallad "rättighetslag" och ger under vissa förutsättningar personer med funktionsnedsättning rätt till olika insatser för stöd och service.
Målsättningen
Målsättningen med lagen är att främja delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor och på det hela taget att den enskilde individen får möjlighet att leva som andra.
I och med LSS är också individen fri att välja vilken assistansanordnare som sköter ansvaret för den personliga assistansen. Något som låter bra i teorin, men som i praktiken är mindre enkelt att genomföra.
För precis som nämnt är LSS en rättighetslag vilket innebär att den är frivillig för individen att praktisera och bygger på att den enskilde själv ansöker om vård, bistånd eller insatser. Dilemmat med detta är att för ett barn, en individ med utvecklingsstörning eller demens så kan det vara svårt, för att inte säga omöjligt, att själv kräva sina rättigheter - och man är då utlämnad till sina anhörigas välvilja att hitta ett bra assistansbolag.
Missnöje med sitt assistansbolag
Nu är inte heller detta ett generellt problem. Men det är i alla lägen viktigt att lyfta fram individens rätt att välja själv, och här tror jag det finns aspekter som går att förbättra. Exempelvis finns det undersökningar
som pekar på att ett flertal funktionshindrade är mer eller mindre missnöjda med sina assistansbolag.
(Siffror visade att 36% av femhundra tillfrågade brukade svarade att de "ofta kände ett missnöje med hur deras assistansbolag skötte den personliga assistansen".)
Och som därför gärna skulle byta till en annan anordnare. Men som, för att de inte vet hur de ska gå tillväga - och knappast kan fråga personalen på sitt befintliga assistansbolag - blir kvar i samma missnöje, år efter år.
Följdfrågan blir förstås om det finns något enkelt sätt att byta assistansbolag på?
Och ja, det finns det faktiskt. Om man tar kontakt med en assistansförmedling, såsom assistansformedlaren.se. Detta är just en förmedling av tjänster, vilket innebär att den fungerar som en mellanhand mellan den som är i behov av assistans - och assistansbolaget.
Ur brukarperspektivet finns det flera positiva saker med att använda en assistansförmedling. Dels är det enkelt. Man lämnar bara sina kontaktuppgifter och önskemål, exempelvis i ett formulär på assistansförmedlingens hemsida, och sedan är det upp till förmedlingen att ta fram relevanta förslag på assistansbolag.
Om det skulle visa sig att man blir intresserad av något förslag - ja, då får man även hjälp med att boka ett möte med assistansbolaget, och eventuellt allt annat som kan uppkomma om man i slutändan bestämmer sig för byta.
söndag 9 februari 2014
Om Independent Living-rörelsen
Independent Living-rörelsen startades i Kalifornien tidigt på 1970-talet av några personer med omfattande funktionsnedsättningar som behövde assistans i det dagliga livet.
De betraktade sig som en medborgarätts- och självhjälpsrörelse, inspirerade av de svartas och andra gruppers kamp för lika rättigheter.
Internationellt bidrog rörelsen senare även bland annat till FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning, det paradigmskifte från patient till medborgare som konventionen innebär, dess språkbruk och framförallt till Artikel 19 som handlar om rätten till att leva ett självbestämt liv.
Lokalt arbetade Independent Living-rörelsen i självhjälpsgrupper, som snart skulle spridas över hela USA och även till andra världsdelar.
Ett exempel på arbetssätt är "peer support"-möten för ömsesidigt kamratstöd, där enbart människor med funktionsnedsättningar träffas. Under dessa möten delar deltagarna information, tips och knep, erfarenheter och insikter för att stödja och lära av varandra.
På så sätt kan deltagarna dra nytta av andras misstag och framgångar, exempelvis när det gäller att anställa och anvisa sina assistenter.
Ett annat syfte med dessa möten är att deltagarna ska komma underfund med hur de internaliserar omgivningens subtila överbeskydd och myndigförklarande, se hur fördomarna lätt kan bli självuppfyllande profetior och slutligen uppmuntra och stödja varandra i förändrings- och befrielseprocessen.
Peer support hjälper oss förstå att vi inte är ensamma med våra problem,att "det är inget fel på oss" och att vi kan stödja varandra i att ta mer ansvar för våra liv och ta vår plats i familjen och samhället.
Enligt Independent Living-rörelsen måste vi först ställa krav på oss själva. Vi kan inte kräva av andra att se oss som människor vars liv är lika mycket värda som andras och som vanliga medborgare med samma behov av respekt, erkännande och kärlek — om vi inte själva gör det.
De betraktade sig som en medborgarätts- och självhjälpsrörelse, inspirerade av de svartas och andra gruppers kamp för lika rättigheter.
Internationellt bidrog rörelsen senare även bland annat till FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning, det paradigmskifte från patient till medborgare som konventionen innebär, dess språkbruk och framförallt till Artikel 19 som handlar om rätten till att leva ett självbestämt liv.
Lokalt arbetade Independent Living-rörelsen i självhjälpsgrupper, som snart skulle spridas över hela USA och även till andra världsdelar.
Ett exempel på arbetssätt är "peer support"-möten för ömsesidigt kamratstöd, där enbart människor med funktionsnedsättningar träffas. Under dessa möten delar deltagarna information, tips och knep, erfarenheter och insikter för att stödja och lära av varandra.
På så sätt kan deltagarna dra nytta av andras misstag och framgångar, exempelvis när det gäller att anställa och anvisa sina assistenter.
Ett annat syfte med dessa möten är att deltagarna ska komma underfund med hur de internaliserar omgivningens subtila överbeskydd och myndigförklarande, se hur fördomarna lätt kan bli självuppfyllande profetior och slutligen uppmuntra och stödja varandra i förändrings- och befrielseprocessen.
Peer support hjälper oss förstå att vi inte är ensamma med våra problem,att "det är inget fel på oss" och att vi kan stödja varandra i att ta mer ansvar för våra liv och ta vår plats i familjen och samhället.
Enligt Independent Living-rörelsen måste vi först ställa krav på oss själva. Vi kan inte kräva av andra att se oss som människor vars liv är lika mycket värda som andras och som vanliga medborgare med samma behov av respekt, erkännande och kärlek — om vi inte själva gör det.
söndag 12 januari 2014
Sverige är föregångare inom personlig assistans
Personlig assistans är en relativt ny företeelse i andra länder och om den finns regleras och organiseras assistansen på olika sätt. Många länder har Sverige som en förebild och vår assistansreform används som ett bra exempel i andra länders ambitioner.
Ofta har, som i Sverige, Independent Living-rörelsen haft en stor del i utvecklingen. Det är svårt med eventuella antalsuppgifter från andra länder, men det står helt klart att Sveriges 19300 assistansberättigade är långt fler än i något annat land.
En viktig skillnad från svensk lagstiftning är att många länder kopplar den personliga assistansen till ett eget arbetsledaransvar för den enskilde, vilket kraftigt begränsar den grupp som kan komma ifråga för personlig assistans.
Inom EU pågår diskussioner om hur avvecklingen av de många institutionerna ska k.unna genomföras. Svenska EU-parlamentariker uppmanar till att införa personlig assistans, främst för att ersätta insti:utionerna. På Assistanskolls webbplats beskrivs situationen i några europeiska länder. Här följer några sammanfattade exempel:
I Norge är diskussionerna kring personlig assistans intensiva. Norge är även det land som lättast kan jämföras med Sverige, bland annat för att även det har avvecklat sina institutioner.
År 2000 infördes brukarstyrd Personlig Assistans (BPA). Kommunen är i princip ensam och har ett stort inflytande över hur assistansen organiseras.
Den största anordnaren vid sidan av kommunerna är kooperativet iloba. Det har nyligen visat sig att det finns stora skillnader mellan kommuner, vilket kan bana väg för en rättighetslagstiftning liknande len svenska. Men ännu finns ingen sådan.
Ofta har, som i Sverige, Independent Living-rörelsen haft en stor del i utvecklingen. Det är svårt med eventuella antalsuppgifter från andra länder, men det står helt klart att Sveriges 19300 assistansberättigade är långt fler än i något annat land.
En viktig skillnad från svensk lagstiftning är att många länder kopplar den personliga assistansen till ett eget arbetsledaransvar för den enskilde, vilket kraftigt begränsar den grupp som kan komma ifråga för personlig assistans.
Inom EU pågår diskussioner om hur avvecklingen av de många institutionerna ska k.unna genomföras. Svenska EU-parlamentariker uppmanar till att införa personlig assistans, främst för att ersätta insti:utionerna. På Assistanskolls webbplats beskrivs situationen i några europeiska länder. Här följer några sammanfattade exempel:
I Norge är diskussionerna kring personlig assistans intensiva. Norge är även det land som lättast kan jämföras med Sverige, bland annat för att även det har avvecklat sina institutioner.
År 2000 infördes brukarstyrd Personlig Assistans (BPA). Kommunen är i princip ensam och har ett stort inflytande över hur assistansen organiseras.
Den största anordnaren vid sidan av kommunerna är kooperativet iloba. Det har nyligen visat sig att det finns stora skillnader mellan kommuner, vilket kan bana väg för en rättighetslagstiftning liknande len svenska. Men ännu finns ingen sådan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)