lördag 21 december 2013

Rätten till stöd och service

Förarbetena till LSS och LASS motiveras införandet av rätten till personlig assistans. Där är just självbestämmande och inflytande viktiga skäl till införandet av en rätt till personlig assistans.

I propositionen stöd och service till vissa funktionshindrade anför det föredragande statsrådet:
Som jag nyss framhållit skall den nya lagens insatser vara så utformade att de stärker den enskildes möjlighet att leva ett självständigt och oberoende liv. Jag anser att den enskilde kan ges mycket goda möjligheter till självbestämmande och inflytande över sin egen livssituation om stöd och hjälp kan lämnas i form av personlig assistans och anordnas på det sätt som den enskilde finner bäst.

Med personlig assistans kan den enskilde ges frihet att själv bestämma om i vilka situationer och vid vilka tillfällen som hjälpen skall ges.

Det föredragande statsrådet berörde också den enskildes rätt att välja assistansanordnare:
För att säkerställa den enskildes inflytande över insatsen och förstärka valfriheten anser jag att den enskilde skall kunna välja mellan att få insatsen genom kommunens försorg eller att få ett ekonomiskt bidrag för att själv anställa assistenten eller för att anlita någon annan,  t.ex. ett kooperativ eller annat fristående organ, som arbetsgivare.

Det ursprungliga förslaget till personlig assistans utarbetades av 1989 års handikapputredning. Personlig assistans hade inom många kommuner vuxit fram som en insats inom socialtjänsten under 1980-talet. 

Denna form av personligt utformat stöd fanns emellertid inte i alla kommuner, vilket skapade lokala olikheter i stödet till personer med likvärdiga behov.

För att ge samma möjligheter till personlig assistans och för att förbättra självbestämmandet, inflytandet, valfriheten och kontinuiteten i stödet till vissa funktionshindrade, föreslog utredningen en lagfäst rätt till biträde av personlig assistent för personer som till följd av stora funktionshinder behövde det.

onsdag 4 december 2013

Om Straffrättsligt ansvar

En assistent har ett straffrättsligt ansvar och kan dömas för olika slags brott begångna i tjänsten. Dessutom kan en sådan överträdelse leda till en varning eller uppsägning och i värsta fall avsked. 

När en personlig assistent snattar matvaror i ett kylskåp hos en brukare eller tar pengar eller andra föremål är detta sannolikt i många fall tillräckligt för uppsägning eller avsked.


Dessutom har varje arbetsgivare rätt att i dessa fall polisanmäla brott som riktar sig mot den egna verksamheten, d.v.s. mot brukaren. På samma sätt kan fysiska och psykiska hot mot en brukare i vissa fall vara brottsliga och därmed kunna polisanmälas.

I många av dessa fall väljer sannolikt en arbetsgivare att utreda en sådan händelse ordentligt och då även tala med assistenten själv.

Några andra brott som en assistent kan dömas för i sin anställning är brott mot tystnadsplikt och mutbrott.

Och en personlig assistent har faktiskt dömts i domstol för ett tystnadspliktsbrott. Ett brott mot tystnadsplikten kan som mest ge ett år fängelsestraff men normalstraffet är dagsböter, ofta förenat med
ett skadestånd.

Mutbrott är sannolikt ovanliga inom LSS, d.v.s. att en assistent får en gåva av en brukare eller dennes nära anhöriga för att göra en extra bra insats för brukaren.

En vanligare situation är sannolikt den där en assistent i efterhand får en stor gåva av en brukare som tack för utfört arbete.

En personlig assistent lär känna en brukare under flera års arbete. Mellan dessa båda uppstår en nära och förtroendefull vänskapsrelation. När brukaren avlider visar det sig att han testamenterat en del av sin förmögenhet till assistenten.

I liknande fall inom äldreomsorgen har testamentet ogiltigförklarats av domstol. Sannolikt skulle den avlidnes vilja även i ovanstående exempel kunna ifrågasättas om testamentet prövades i domstol.

Eftersom lagstiftningen är strängare i kommunal verksamhet än i enskild är det möjligt att domstolen skulle se mer generöst på testamentets innehåll i privat assistansverksamhet.

Slutsatsen är dock att varje assistent måste förstå att man i sitt arbete ofta befinner sig i ett överläge gentemot en funktionshindrad person som för sin livsföring är beroende av assistenten

fredag 22 november 2013

Dokumentationsskyldighet?

Finns någon dokumentationsskyldighet för en personlig assistent? I lagstiftningen sägs inget om detta. Men det är självklart att viktiga omständigheter som framkommer i verksamheten vid s.k. faktiskt handlande, när ett myndighetsbeslut väl har fattats, kan behöva antecknas.

Med faktiskt handlande menar man alltså allt som görs efter det att ett assistansbeslut fattats, d.v.s. hur man genomför beslutet genom den dagliga assistans som ges.



De flesta av dessa anteckningar görs sannolikt av andra än assistenterna i brukarens akt utifrån det avtal och den överenskommelse om arbetsfördelning som tecknas med kommunen eller den privata assistansanordnaren.

Vad kan en personlig assistent behöva anteckna? En brukare kan t.ex. begära något som en annan assistent i arbetslaget senare kan behöva få veta och som behöver antecknas för att inte bli bortglömt.

Anteckningar kan också behöva göras då en brukare plötsligt och oväntat blir sjuk eller har egna synpunkter på hur verksamheten bedrivs. Dessa anteckningar förs i vissa fall tillfälligt som dagliga arbetsanteckningar som kastas efterhand som de inte längre behövs.

I andra fall kan de behöva överlämnas till chefer eller andra inom kommunen/företaget, eftersom de kan vara av betydelse och leda till ändringar i avtal och överenskommelser. Hur en assistentgrupp antecknar, vad som kan behöva antecknas och vad av detta som senare ska överlämnas till chefer etc. är en viktig fråga för varje chef att informera om.

Och dokumentationen ska ske öppet med stor rätt till insyn för brukaren själv.

söndag 3 november 2013

LSS och synen på brukaren

LSS har en mycket tydlig fokusering i viktiga värden och principer i förhållandet till brukaren.

I LSS och i lagens förarbeten återkommer gång på gång vissa ord och uttryck som anger det förhållningssätt som lagstiftaren förväntar sig av alla som ger LSS-insatser.

Här ges bara några exempel på detta.

I LSS 5 § sägs att verksamheten ska främja jämlikhet i levnadsvillkoren och full delaktighet i samhällslivet och att målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

§ 6 sägs vidare att verksamheten ska vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Där nämns också att den enskilde i största möjliga utsträckning ska ha inflytande och medbestämmande över de insatser som ges.



Och i § 6a har 2011 införts en bestämmelse om att när åtgärder rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas.

I § 7 påpekas att den enskilde genom insatserna ska tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna ska vara anpassade till mottagarens individuella behov och stärka dennes förmåga att leva ett självständigt liv.

I § 8 uttrycks att när en insats rör ett barn ska barnet få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

Det är inte möjligt att arbeta som personlig assistent utan att mycket noga ha tagit ställning till innebörden av dessa värden och principer.

Vad innebär det t.ex. att ges möjlighet att leva som andra när man som brukare har en utvecklingsstörning eller en svår sjukdom, som starkt begränsar tanke- eller rörelseförmåga?

Och vad betyder respekten för brukarens integritetsbehov i sådana sammanhang? 

Och - slutligen - hur tar assistenten bäst tillvara barnets åsikter och tar hänsyn till dem, inte minst när barnets vårdnadshavare har en annan uppfattning än barnet?

För många av oss som inte behöver LSS-insatser är det självklart att ingen ska få "köra över" oss eller påtvinga oss sådant som vi inte vill ha eller behöver.

För en brukare ska detta vara lika självklart, utan att brukaren och/eller dennes anhöriga ska tvingas ta strid.

torsdag 10 oktober 2013

Att ha behovet

För att överhuvudtaget få personlig assistans beviljad måste man ha behov av assistans i ett eller flera så kallade grundläggande behov.

Dessa är enligt lagen personlig hygien, måltider, på- och avklädning, kommunikation och/eller annan hjälp som kräver ingående kunskaper om den funktionshindrade.

Har man bedömts av en handläggare på Försäkringskassan att ha uppnått ett visst antal timmar av dessa grundläggande behov är det möjligt att få personlig assistans för andra delar i ens liv också, till exempel arbete.



De grundläggande behoven är därmed av naturliga skäl en stor del av de personliga assistenternas faktiska arbetsuppgifter när den assistansberättigade arbetar.

En viss assistans har dock de flesta, men den är av ganska basal karaktär i form av rent praktiska göromål. 

Det handlar om att ta ned och bläddra i tunga böcker och pärmar, ta anteckningar eller skriva på dator samt att strukturera och organisera papper och kalendrar för dem som har kognitiva svårigheter. Förflyttningar, såväl inne på arbetsplatsen som utanför, är också en stor del av arbetet.

Sen kan det finnas praktiska problem, var ska assistenten vistas under tiden jag arbetar? Men det brukar man oftast kunna lösa. I början kan det kännas ovant för kollegorna att det är en annan person med. Det är en invänjningsperiod för kollegorna, men det har inte varit något problem egentligen.

I teorin skulle även det omvända kunna inträffa. Arbetsgivaren skulle kunna tvivla på att det är den anställde som utför arbetsuppgifterna och inte den personliga assistenten.

Det är kanske mest troligt i de fall där assistenten intar en mer aktiv roll, till exempel skriver åt den anställde. Ingen av personerna som är med i denna bok har dock upplevt detta.

Antagligen är arbetet av sådan kvalificerad art att det inte finns någon tvekan om vem som ligger bakom det som gjorts. Därutöver har många av dem flera olika assistenter med sig på arbetet. Att då sätta sig in i arbetet så pass mycket att de självständigt kan utföra det blir en omöjlighet för assistenterna.

Därmed inte sagt att dispyter inte uppkommer på de ställen som har erfarenhet av funktionsnedsättningar och där fler personer som har personlig assistans arbetar. 

Det kan lätt hända att alla tycker att just deras sätt att se på personlig assistans är det rätta. Men eftersom personlig assistans är just personlig måste skillnaderna få finnas där och respekteras.

Det går inte att säga någonting exakt om hur personliga assistenter bör förhålla sig på arbetsplatsen, eftersom önskemålen varierar så mycket från individ till individ.

De som intervjuats ger dock en indikation på att assistenten bör inta en mer tillbakadragen roll under arbetet än under fritiden. De flesta tycks ha något olika förhållningssätt till sina assistenter beroende på om de arbetar eller är privata.

Exempelvis kan det vara så att den anställde, eller dennes kollegor för den delen, inte önskar några åsikter från assistenten om hur arbetet ska utföras. Däremot kanske man tar emot tips på fritiden.

onsdag 18 september 2013

Skyddar oss bakom vård som begrepp

Ett annat sätt att skydda sig är att betrakta något som sjukt. Låt oss titta närmare på ordet vårdbiträde. Före assistansreformen betecknade detta ord de personer som skulle hjälpa oss. 

Ordet antyder att det skulle handla om vård, men i hemtjänsten handlade det bara om praktisk service. På så sätt finns det en tendens att sjukförklara allt och alla som inte passar in i våra givna ramar.

Därför talar vi också om kriminalvård, narkomanvård, alkoholistvård, ungdomsvård, äldrevård med mera. jag vågar påstå att vi funktionshindrade har blivit extra hårt utsatta för denna sjukförklaring.

De personer som jobbar på gruppbostäder för utvecklingsstörda kallas fortfarande för vårdare och i många kommuner använder man än i dag sådana begrepp som vårdtagare eller omsorgstagare.



I media kan vi med jämna mellanrum läsa om handikappomsorg eller handikappvård.

Tyvärr är det rätt många personer med funktionshinder som anammar det här synsättet och betraktar sig själva som sjuka. Och när man ser sig själv som sjuk innebär det att man ställer lägre krav på livet och sig själv. Man förväntar sig inte att kunna jobba utan blir bidragsberoende.

Man förväntar sig inte att kunna ta sig utanför dörren utan stannar hemma hela dagarna. Överhuvudtaget blir man väldigt rädd och undviker alla former av risker i tillvaron.

Detta kan också innebära att man gömmer sig bakom sin sjukdom och betraktar sig själv som hjälplös. Därmed slipper man att ta ansvar för sin egen situation. 

Det finns andra som tar ansvar för en. Man blir patient och isolerar sig från omvärlden. Som assistent kan det vara bra att känna till sådana här psykologiska processer. De kan leda till din arbetsledares passivitet och apati och därmed påverka din arbetssituation.

Men bara för att man drabbats av en stroke behöver man ju inte betrakta sig själv som sjuk resten av livet. Skadan kommer visserligen att finnas kvar men för den skull behöver man inte se sig själv som hjälplös, sjuk och utlämnad.

Tänk om alla som har brutit benet skulle sjukskrivas för resten av livet.

Det var för att motverka den här sjukförklaringen som vi började kalla våra anställda för personliga assistenter. Vi ville markera att vi inte längre såg oss som vårdkollin.

Därför började vi också kalla oss själva arbetsledare. Vi ville visa att det var vi som hade kontrollen.

lördag 7 september 2013

Förslag på yrken och branscher för funktionshindrade


Tack vare den personliga assistansen är det möjligt att ha många olika typer av yrken. Assistenten kompenserar det som den anställde inte själv klarar av rent praktiskt och det hela handlar mest om att man som assistansberättigad anställer rätt personer.

I teorin skulle det därför kunna hävdas att det fungerar utmärkt att arbeta som pilot, kirurg, takläggare eller personlig assistent som assistansberättigad, vilket också några av de intervjuade gör.

Andra hävdar att det i praktiken är annorlunda eftersom man i sådana fall hamnar i diskussionen om vem som faktiskt gör jobbet. Det kan i och för sig förhålla sig på det sättet att man som assistansberättigad har den finmotorik som krävs för att operera eller den fysiska kapacitet som krävs för att flyga en jumbojet.

Då är det en annan sak. Men i övrigt får man antagligen försöka hitta ett alternativ.

Kanske fungerar det att bli flygledare istället? Eller arbetsledare för takläggare eller personliga assistenter? Det går kanske att byta ut kirurgin mot forskning inom medicin?

Oavsett vilken av de ovanstående inställningarna till hur och till vad man kan använda den personliga assistansen inom ett arbete har de som blivit intervjuade valt yrken utifrån att de ska kunna utföra det mesta själv.

De som redan hade ett arbete före en skada eller sjukdom har anpassat sina arbeten efter sina nya förutsättningar. Deras yrkesval har således på ett eller annat sätt blivit påverkade av deras funktionsnedsättning.

Jag tror man skapar sina intressen efter vad man faktiskt kan utföra också ... Lite grann i alla fall, inte bara, men ... Hade jag inte varit funktionshindrad skulle jag kanske bli läkare, hjärnkirurg, men jag vet ju redan att jag inte kan det så därför tänker jag ju inte ens på det.

För dem som intervjuats i boken har personlig assistans varit en förutsättning för att kunna delta på arbetsmarknaden. För andra kanske det snarare skulle bli ett hinder att ha med sig en utomstående person på sitt arbete. Det beror helt på hur funktionsnedsättningen ser ut.

tisdag 6 augusti 2013

Att förvalta ett ansvar för sitt eget liv

Utgångspunkten för all personlig assistans måste vara att alla människor har ett ansvar för sitt eget liv oavsett om de har ett funktionshinder eller ej. 

Ibland kan man behöva assistans med att förvalta detta ansvar. Ta till exempel Kalle. Han har en lindrig utvecklingsstörning men har ändå fått ett styrelseuppdrag i den lokala bowlingklubben.

Visserligen kan han behöva assistans med att hålla reda på sammanträdesdatum, men styrelseuppdraget är hans eget ansvar.


Alla assistentjobb skiljer sig åt beroende på vilken assistans som efterfrågas. I en del assistentjobb kan det krävas att man tar ett långtgående ansvar och många egna initiativ.

I andra fall ska man kanske bara vara händer och fötter. Huvudsaken är att man vet vad som förväntas av en.

Precis som i alla andra jobb är det därför nödvändigt att få så mycket information som möjligt för att man ska kunna göra en bra arbetsinsats och känna sig trygg.

Man måste få veta var gränsen mellan ditt och mitt ansvar går.

Arbetsledare kan tyvärr ibland missa att lämna den informationen. Ibland verkar det till och med som om de tror att assistenterna ska kunna gissa sig till sina arbetsuppgifter.

Men det går ju inte i praktiken. Assistenter med telepatisk förmåga förekommer bara i undantagsfall. Därför gäller det att berätta vad man behöver assistans med.

Det är också viktigt att assistenten vågar fråga efter mer information när han eller hon anser sig behöva det.

fredag 2 augusti 2013

Hinder på arbetsmarknaden för personer med funktionshinder

Beroende på när en person får en funktionsnedsättning kan han eller hon få möta olika typer av hinder för att ta sig in eller stanna kvar på arbetsmarknaden.

För att de som får en funktionsnedsättning senare i livet (när inträdet på arbetsmarknaden redan är avklarat) ska få behålla sina arbeten krävs det att arbetsgivaren är intresserad av och har möjlighet att anpassa arbetet och arbetsuppgifterna till de nya förutsättningarna.

Själva arbetet i sig blir då ett mindre bekymmer. Det finns kvar om än eventuellt i något förändrad form.

Det handlar då mer om personen som fått funktionsnedsättningen och dennes förmåga att förlika sig med den nya situationen.



I de fall det inte går att utföra det befintliga yrket blir hindren större. Förutom att hantera de känslor som uppkommer vid en olycka eller ett sjukdomsbesked måste personen välja en ny yrkesinriktning med omskolning och därefter påbörja jakten efter ett nytt arbete.

På ett sätt blir det som att ge sig ut i arbetslivet för första gången igen. Skillnaden är kanske enbart antalet referenser.

En person som levt hela sitt liv med en funktionsnedsättning behöver förvisso inte gå igenom den omställning en senare skada eller sjukdom medför. 

Funktionsnedsättningen är så att säga det normala. Istället präglas uppväxtåren av mängder av förutfattade meningar från diverse personer angående kompetensen och förmågan att tillgodogöra sig studier eller att arbeta.

Vissa av personerna i denna bok skulle till exempel placeras i speciella skolor och klasser utan någon egentlig grund. De råkade bara ha en fysisk funktionsnedsättning.

När jag gick i lågstadiet så ville de sätta mig i en specialklass för mindre begåvade, sen då ... 15 år senare tar man examen  liksom ...

Det här, och mycket annat, har uppenbarligen gjort att få personer med funktionsnedsättning arbetar ute på den reguljära arbetsmarknaden. Det finns ytterligare en aspekt som uppstår i och med detta.

Alla barn och ungdomar behöver förebilder för att utvecklas och för att hitta sin plats i samhället som helhet. Detta gäller såklart även vuxna, speciellt de som plötsligt hamnar i en ny, främmande situation. Utan att ha några arbetande förebilder bland personer med likartade funktionsnedsättningar är det naturligtvis svårt att se sig själv i arbete, välja det yrke som man vill ha och våga ge sig ut på arbetsmarknadens hav. Och när så få börjar arbeta skapas det heller inte några nya förebilder.

Cirkeln är sluten.

måndag 29 juli 2013

Ditt enda handikapp är usel attityd...


Användning av ersättning för personlig assistans

Det finns två olika sätt att redovisa kostnader för personlig assistans: individuell och kollektiv redovisning.

Redovisningarna är inte kopplade till några krav på redovisning till de myndigheter som betalar ut assistansersättning, utom vid förhöjd ersättning där kostnader för varje assistansberättigad skall redovisas till Försäkringskassan.

Redovisningarna 
används således främst internt hos assistansanordnare. Ofta, men inte alltid, är de tillgängliga för de assistansberättigade i likhet med arbetsmarknaden i övrigt bestäms lönerna för de personliga assistenterna genom förhandlingar med arbetsmarknadens parter i de fall kollektivavtal gäller.



Det finns i dag fem arbetsgivarorganisationer som sluter kollektivavtal rörande personliga assistenter med Kommunal. Sveriges Kommuner och Landsting är den största, därefter följer KFO och
Vårdföretagarna.

Statistik från ett par av dessa organisationer visar att spridningen i löner är stor bland personliga assistenter. De som är timavlönande har normalt lägre lön än dem som är anställda med månadslön, särskilt i kommunerna. Någon samlad statistik över de löner som gäller för de oorganiserade arbetsgivarna finns inte.

Som nämnts är kommunerna skyldiga att ingripa om assistenten hos en enskild anordnare på grund av sjukdom eller annan orsak inte kan utföra sitt arbete. Någon samlad bild av kommunernas kostnader i samband med basansvaret finns inte.

En indikation
En indikation på att kostnader för sjuklöneersättning m.m. ökar kan vara att kommunernas sammanlagda kostnader för personlig assistans nästan fördubblades under åren 1999-2003 samtidigt som antalet personer med assistans enbart enligt ISS bara ökade marginellt.

I Assistanskommittens enkätundersökningar bland kommuner och enskilda assistansanordnare har dessa fått besvara frågor som gällde hur ofta och på vilket sätt kommunerna bistår de enskilda anordnarna.

Av enkätsvaren framgår att kommuner ibland måste bistå företag och kooperativ för att deras brukare skall få den assistans de behöver, men att det inträffar sällan.

Att frekvensen inte behöver säga hela sanningen framgår av ett antal öppna svar från dem som besvarat kommunenkäten. Vissa ser ansvaret att fungera som "back up" för enskilda anordnare som ett problem och menar att de enskilda anordnarna inte alltid tar sitt ansvar. Dessa synpunkter har också framförts vid de tillfällen som då vi mött företrädare för kommunerna.


lördag 20 juli 2013

Om olika anställningsförhållanden


En personlig assistent kan vara anställd av den assistansberättigade själv, ett företag, ett kooperativ eller kommunen, beroende på vad den assistansberättigade önskar.

Den personliga assistenten är knuten till en specifik individ och det är individen själv som bestämmer vem denne vill ha som personlig assistent.

Det är också olika hur mycket den assistansberättigade sköter av sin assistansadministration. En del lämnar över näst intill all administration till arbetsgivaren för de personliga assistenterna medan andra sköter det helt på egen hand.



Antalet personer som är anställda hos varje enskild person varierar likaså utifrån såväl antalet beviljade assistanstimmar som tycke och smak.

Schemat för den personliga assistenten varierar också kraftigt. Allt beror således på vem den assistansberättigade är och hur denne lever sitt liv.

Begreppet att leva ett liv likt andra, eller om det nu är att leva olikt andra, betyder att man ska kunna bo där man själv vill, att handla det man själv vill, att ha och utföra de fritidsintressen man själv vill, att bilda familj om man vill det och, inte minst, att ha ett arbete.

Men det innebär inte att man har större rätt än övrig befolkning till dessa saker. 

Det handlar om att villkoren för att uppnå detta ska vara likartade för alla samhällsmedborgare och att såväl rättigheter som skyldigheter ska vara samma. Dit har samhället inte riktigt kommit, men den personliga assistenten är en viktig länk i den kedja av olika möjliggörare som bär oss dit.

Eller som en av de intervjuade personerna uttryckte det: "Assistansen gör att jag är någon att räkna med."

Idag är de allra flesta av de forna institutionerna, där de med de största funktionsnedsättningarna fick leva, ett minne blott. Tack vare de personliga assistenterna kan de flesta personer med funktionsnedsättning bo själva eller med sina familjer. De kan handla och göra det de vill och har råd med.

Det finns dock ett område som den personliga assistansen inte verkar haft en större genomslagskraft inom: arbetet. Det finns siffror, några år gamla förvisso, som talar för att det enbart är cirka sju procent av alla assistansberättigade personer som arbetar på den reguljära arbetsmarknaden!

måndag 15 juli 2013

Ett misstag händer ibland

Ibland är det ren obetänksamhet som gör att vi tar oss in på någon annans ansvarsområden. Häromdagen började en erfaren personlig assistent leta i min plånbok för att se om jag hade några pengar kvar. Han skulle åka iväg och köpa lunch och ville förvissa sig om att det fanns pengar när det var dags att betala.

Den här assistenten har arbetat åt mig i tre och ett halvt år och har aldrig tidigare kontrollerat min plånbok på eget bevåg. I stället har han förlitat sig på att jag har pengar.

Vid det här tillfället agerade assistenten på ren impuls. Instinktivt kände han ett visst obehag vid tanken på att inte kunna betala för maten även om det aldrig tidigare har hänt.

Incidenten kan också ha berott på att vi nuförtiden känner varandra ganska bra och att han ville vara bussig och kolla att jag hade pengar kvar.

Oavsett motiv blev det ett intrång i min personliga sfär. Många gånger tror jag att vi undviker att ta upp sådana intrång. Vi kanske inte vill bli betraktade som otacksamma eller petiga, eller vill äventyra en bra assistentrelation.

Men jag tror att vi gör oss själva en otjänst om vi släpper efter. I rollen som arbetsledare ligger att praktisera en viss strikthet. Detta är också en trygghet för assistenterna. 

De ska veta vad som förväntas av dem i olika situationer. Är man oklar som ledare och ger efter för än det ena och än det andra så befinner man sig snart på ett sluttande plan.

Hade jag inte reagerat på händelsen med plånboken så hade kanske min assistent trott att jag tyckte att allt var okej. Då hade jag låtit honom diktera vad som skulle gälla i fortsättningen.
Jag hade tagit ett steg tillbaka.

Det hade kanske till och med kunnat uppfattas som att jag inte vågade ta en konflikt för att hävda mitt revir. I en sådan situation kan det vara lätt att assistenten tar sig större och större frihet på min bekostnad. Till slut har jag kanske inget självbestämmande kvar.

Detta att hålla isär ditt och mitt ansvar handlar i grunden om respekt. Jag har märkt att det är när vi blir stressade som vi brukar åsidosätta den. Min assistent kände sig stressad och obekväm av att stå där utan pengar. Därför handlade han på impuls i stället för att tänka efter.

Som personlig assistent tror jag att man tjänar på att veta om att det finns en mängd olika faktorer som kan stressa oss människor.