Ditt enda handikapp är usel attityd...

Användning av ersättning för personlig assistans

Det finns två olika sätt att redovisa kostnader för personlig assistans: individuell och kollektiv redovisning.

Redovisningarna är inte kopplade till några krav på redovisning till de myndigheter som betalar ut assistansersättning, utom vid förhöjd ersättning där kostnader för varje assistansberättigad skall redovisas till Försäkringskassan.

Redovisningarna 
används således främst internt hos assistansanordnare. Ofta, men inte alltid, är de tillgängliga för de assistansberättigade i likhet med arbetsmarknaden i övrigt bestäms lönerna för de personliga assistenterna genom förhandlingar med arbetsmarknadens parter i de fall kollektivavtal gäller.

Det finns i dag fem arbetsgivarorganisationer som sluter kollektivavtal rörande personliga assistenter med Kommunal. Sveriges Kommuner och Landsting är den största, därefter följer KFO och
Vårdföretagarna.

Statistik från ett par av dessa organisationer visar att spridningen i löner är stor bland personliga assistenter. De som är timavlönande har normalt lägre lön än dem som är anställda med månadslön, särskilt i kommunerna. Någon samlad statistik över de löner som gäller för de oorganiserade arbetsgivarna finns inte.

Som nämnts är kommunerna skyldiga att ingripa om assistenten hos en enskild anordnare på grund av sjukdom eller annan orsak inte kan utföra sitt arbete. Någon samlad bild av kommunernas kostnader i samband med basansvaret finns inte.

En indikation
En indikation på att kostnader för sjuklöneersättning m.m. ökar kan vara att kommunernas sammanlagda kostnader för personlig assistans nästan fördubblades under åren 1999-2003 samtidigt som antalet personer med assistans enbart enligt ISS bara ökade marginellt.

I Assistanskommittens enkätundersökningar bland kommuner och enskilda assistansanordnare har dessa fått besvara frågor som gällde hur ofta och på vilket sätt kommunerna bistår de enskilda anordnarna.

Av enkätsvaren framgår att kommuner ibland måste bistå företag och kooperativ för att deras brukare skall få den assistans de behöver, men att det inträffar sällan.

Att frekvensen inte behöver säga hela sanningen framgår av ett antal öppna svar från dem som besvarat kommunenkäten. Vissa ser ansvaret att fungera som "back up" för enskilda anordnare som ett problem och menar att de enskilda anordnarna inte alltid tar sitt ansvar. Dessa synpunkter har också framförts vid de tillfällen som då vi mött företrädare för kommunerna.

Om olika anställningsförhållanden

En personlig assistent kan vara anställd av den assistansberättigade själv, ett företag, ett kooperativ eller kommunen, beroende på vad den assistansberättigade önskar.

Den personliga assistenten är knuten till en specifik individ och det är individen själv som bestämmer vem denne vill ha som personlig assistent.

Det är också olika hur mycket den assistansberättigade sköter av sin assistansadministration. En del lämnar över näst intill all administration till arbetsgivaren för de personliga assistenterna medan andra sköter det helt på egen hand.

Antalet personer som är anställda hos varje enskild person varierar likaså utifrån såväl antalet beviljade assistanstimmar som tycke och smak.

Schemat för den personliga assistenten varierar också kraftigt. Allt beror således på vem den assistansberättigade är och hur denne lever sitt liv.

Begreppet att leva ett liv likt andra, eller om det nu är att leva olikt andra, betyder att man ska kunna bo där man själv vill, att handla det man själv vill, att ha och utföra de fritidsintressen man själv vill, att bilda familj om man vill det och, inte minst, att ha ett arbete.

Men det innebär inte att man har större rätt än övrig befolkning till dessa saker. 

Det handlar om att villkoren för att uppnå detta ska vara likartade för alla samhällsmedborgare och att såväl rättigheter som skyldigheter ska vara samma. Dit har samhället inte riktigt kommit, men den personliga assistenten är en viktig länk i den kedja av olika möjliggörare som bär oss dit.

Eller som en av de intervjuade personerna uttryckte det: "Assistansen gör att jag är någon att räkna med."

Idag är de allra flesta av de forna institutionerna, där de med de största funktionsnedsättningarna fick leva, ett minne blott. Tack vare de personliga assistenterna kan de flesta personer med funktionsnedsättning bo själva eller med sina familjer. De kan handla och göra det de vill och har råd med.

Det finns dock ett område som den personliga assistansen inte verkar haft en större genomslagskraft inom: arbetet. Det finns siffror, några år gamla förvisso, som talar för att det enbart är cirka sju procent av alla assistansberättigade personer som arbetar på den reguljära arbetsmarknaden!

Ett misstag händer ibland

Ibland är det ren obetänksamhet som gör att vi tar oss in på någon annans ansvarsområden. Häromdagen började en erfaren personlig assistent leta i min plånbok för att se om jag hade några pengar kvar. Han skulle åka iväg och köpa lunch och ville förvissa sig om att det fanns pengar när det var dags att betala.

Den här assistenten har arbetat åt mig i tre och ett halvt år och har aldrig tidigare kontrollerat min plånbok på eget bevåg. I stället har han förlitat sig på att jag har pengar.

Vid det här tillfället agerade assistenten på ren impuls. Instinktivt kände han ett visst obehag vid tanken på att inte kunna betala för maten även om det aldrig tidigare har hänt.

Incidenten kan också ha berott på att vi nuförtiden känner varandra ganska bra och att han ville vara bussig och kolla att jag hade pengar kvar.

Oavsett motiv blev det ett intrång i min personliga sfär. Många gånger tror jag att vi undviker att ta upp sådana intrång. Vi kanske inte vill bli betraktade som otacksamma eller petiga, eller vill äventyra en bra assistentrelation.

Men jag tror att vi gör oss själva en otjänst om vi släpper efter. I rollen som arbetsledare ligger att praktisera en viss strikthet. Detta är också en trygghet för assistenterna. 

De ska veta vad som förväntas av dem i olika situationer. Är man oklar som ledare och ger efter för än det ena och än det andra så befinner man sig snart på ett sluttande plan.

Hade jag inte reagerat på händelsen med plånboken så hade kanske min assistent trott att jag tyckte att allt var okej. Då hade jag låtit honom diktera vad som skulle gälla i fortsättningen.
Jag hade tagit ett steg tillbaka.

Det hade kanske till och med kunnat uppfattas som att jag inte vågade ta en konflikt för att hävda mitt revir. I en sådan situation kan det vara lätt att assistenten tar sig större och större frihet på min bekostnad. Till slut har jag kanske inget självbestämmande kvar.

Detta att hålla isär ditt och mitt ansvar handlar i grunden om respekt. Jag har märkt att det är när vi blir stressade som vi brukar åsidosätta den. Min assistent kände sig stressad och obekväm av att stå där utan pengar. Därför handlade han på impuls i stället för att tänka efter.

Som personlig assistent tror jag att man tjänar på att veta om att det finns en mängd olika faktorer som kan stressa oss människor.