Att förvalta ett ansvar för sitt eget liv

Utgångspunkten för all personlig assistans måste vara att alla människor har ett ansvar för sitt eget liv oavsett om de har ett funktionshinder eller ej. 

Ibland kan man behöva assistans med att förvalta detta ansvar. Ta till exempel Kalle. Han har en lindrig utvecklingsstörning men har ändå fått ett styrelseuppdrag i den lokala bowlingklubben.

Visserligen kan han behöva assistans med att hålla reda på sammanträdesdatum, men styrelseuppdraget är hans eget ansvar.

Alla assistentjobb skiljer sig åt beroende på vilken assistans som efterfrågas. I en del assistentjobb kan det krävas att man tar ett långtgående ansvar och många egna initiativ.

I andra fall ska man kanske bara vara händer och fötter. Huvudsaken är att man vet vad som förväntas av en.

Precis som i alla andra jobb är det därför nödvändigt att få så mycket information som möjligt för att man ska kunna göra en bra arbetsinsats och känna sig trygg.

Man måste få veta var gränsen mellan ditt och mitt ansvar går.

Arbetsledare kan tyvärr ibland missa att lämna den informationen. Ibland verkar det till och med som om de tror att assistenterna ska kunna gissa sig till sina arbetsuppgifter.

Men det går ju inte i praktiken. Assistenter med telepatisk förmåga förekommer bara i undantagsfall. Därför gäller det att berätta vad man behöver assistans med.

Det är också viktigt att assistenten vågar fråga efter mer information när han eller hon anser sig behöva det.

Hinder på arbetsmarknaden för personer med funktionshinder

Beroende på när en person får en funktionsnedsättning kan han eller hon få möta olika typer av hinder för att ta sig in eller stanna kvar på arbetsmarknaden.

För att de som får en funktionsnedsättning senare i livet (när inträdet på arbetsmarknaden redan är avklarat) ska få behålla sina arbeten krävs det att arbetsgivaren är intresserad av och har möjlighet att anpassa arbetet och arbetsuppgifterna till de nya förutsättningarna.

Själva arbetet i sig blir då ett mindre bekymmer. Det finns kvar om än eventuellt i något förändrad form.

Det handlar då mer om personen som fått funktionsnedsättningen och dennes förmåga att förlika sig med den nya situationen.

I de fall det inte går att utföra det befintliga yrket blir hindren större. Förutom att hantera de känslor som uppkommer vid en olycka eller ett sjukdomsbesked måste personen välja en ny yrkesinriktning med omskolning och därefter påbörja jakten efter ett nytt arbete.

På ett sätt blir det som att ge sig ut i arbetslivet för första gången igen. Skillnaden är kanske enbart antalet referenser.

En person som levt hela sitt liv med en funktionsnedsättning behöver förvisso inte gå igenom den omställning en senare skada eller sjukdom medför. 

Funktionsnedsättningen är så att säga det normala. Istället präglas uppväxtåren av mängder av förutfattade meningar från diverse personer angående kompetensen och förmågan att tillgodogöra sig studier eller att arbeta.

Vissa av personerna i denna bok skulle till exempel placeras i speciella skolor och klasser utan någon egentlig grund. De råkade bara ha en fysisk funktionsnedsättning.

När jag gick i lågstadiet så ville de sätta mig i en specialklass för mindre begåvade, sen då ... 15 år senare tar man examen  liksom ...

Det här, och mycket annat, har uppenbarligen gjort att få personer med funktionsnedsättning arbetar ute på den reguljära arbetsmarknaden. Det finns ytterligare en aspekt som uppstår i och med detta.

Alla barn och ungdomar behöver förebilder för att utvecklas och för att hitta sin plats i samhället som helhet. Detta gäller såklart även vuxna, speciellt de som plötsligt hamnar i en ny, främmande situation. Utan att ha några arbetande förebilder bland personer med likartade funktionsnedsättningar är det naturligtvis svårt att se sig själv i arbete, välja det yrke som man vill ha och våga ge sig ut på arbetsmarknadens hav. Och när så få börjar arbeta skapas det heller inte några nya förebilder.

Cirkeln är sluten.