Den här assistenten har arbetat åt mig i tre och ett halvt år och har aldrig tidigare kontrollerat min plånbok på eget bevåg. I stället har han förlitat sig på att jag har pengar.
Vid det här tillfället agerade assistenten på ren impuls. Instinktivt kände han ett visst obehag vid tanken på att inte kunna betala för maten även om det aldrig tidigare har hänt.
Incidenten kan också ha berott på att vi nuförtiden känner varandra ganska bra och att han ville vara bussig och kolla att jag hade pengar kvar.
Oavsett motiv blev det ett intrång i min personliga sfär. Många gånger tror jag att vi undviker att ta upp sådana intrång. Vi kanske inte vill bli betraktade som otacksamma eller petiga, eller vill äventyra en bra assistentrelation.
Men jag tror att vi gör oss själva en otjänst om vi släpper efter. I rollen som arbetsledare ligger att praktisera en viss strikthet. Detta är också en trygghet för assistenterna.
De ska veta vad som förväntas av dem i olika situationer. Är man oklar som ledare och ger efter för än det ena och än det andra så befinner man sig snart på ett sluttande plan.
Hade jag inte reagerat på händelsen med plånboken så hade kanske min assistent trott att jag tyckte att allt var okej. Då hade jag låtit honom diktera vad som skulle gälla i fortsättningen.
Jag hade tagit ett steg tillbaka.
Det hade kanske till och med kunnat uppfattas som att jag inte vågade ta en konflikt för att hävda mitt revir. I en sådan situation kan det vara lätt att assistenten tar sig större och större frihet på min bekostnad. Till slut har jag kanske inget självbestämmande kvar.
Detta att hålla isär ditt och mitt ansvar handlar i grunden om respekt. Jag har märkt att det är när vi blir stressade som vi brukar åsidosätta den. Min assistent kände sig stressad och obekväm av att stå där utan pengar. Därför handlade han på impuls i stället för att tänka efter.
Som personlig assistent tror jag att man tjänar på att veta om att det finns en mängd olika faktorer som kan stressa oss människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar