Skyddar oss bakom vård som begrepp

Ett annat sätt att skydda sig är att betrakta något som sjukt. Låt oss titta närmare på ordet vårdbiträde. Före assistansreformen betecknade detta ord de personer som skulle hjälpa oss. 

Ordet antyder att det skulle handla om vård, men i hemtjänsten handlade det bara om praktisk service. På så sätt finns det en tendens att sjukförklara allt och alla som inte passar in i våra givna ramar.

Därför talar vi också om kriminalvård, narkomanvård, alkoholistvård, ungdomsvård, äldrevård med mera. jag vågar påstå att vi funktionshindrade har blivit extra hårt utsatta för denna sjukförklaring.

De personer som jobbar på gruppbostäder för utvecklingsstörda kallas fortfarande för vårdare och i många kommuner använder man än i dag sådana begrepp som vårdtagare eller omsorgstagare.

I media kan vi med jämna mellanrum läsa om handikappomsorg eller handikappvård.

Tyvärr är det rätt många personer med funktionshinder som anammar det här synsättet och betraktar sig själva som sjuka. Och när man ser sig själv som sjuk innebär det att man ställer lägre krav på livet och sig själv. Man förväntar sig inte att kunna jobba utan blir bidragsberoende.

Man förväntar sig inte att kunna ta sig utanför dörren utan stannar hemma hela dagarna. Överhuvudtaget blir man väldigt rädd och undviker alla former av risker i tillvaron.

Detta kan också innebära att man gömmer sig bakom sin sjukdom och betraktar sig själv som hjälplös. Därmed slipper man att ta ansvar för sin egen situation. 

Det finns andra som tar ansvar för en. Man blir patient och isolerar sig från omvärlden. Som assistent kan det vara bra att känna till sådana här psykologiska processer. De kan leda till din arbetsledares passivitet och apati och därmed påverka din arbetssituation.

Men bara för att man drabbats av en stroke behöver man ju inte betrakta sig själv som sjuk resten av livet. Skadan kommer visserligen att finnas kvar men för den skull behöver man inte se sig själv som hjälplös, sjuk och utlämnad.

Tänk om alla som har brutit benet skulle sjukskrivas för resten av livet.

Det var för att motverka den här sjukförklaringen som vi började kalla våra anställda för personliga assistenter. Vi ville markera att vi inte längre såg oss som vårdkollin.

Därför började vi också kalla oss själva arbetsledare. Vi ville visa att det var vi som hade kontrollen.

Förslag på yrken och branscher för funktionshindrade

Tack vare den personliga assistansen är det möjligt att ha många olika typer av yrken. Assistenten kompenserar det som den anställde inte själv klarar av rent praktiskt och det hela handlar mest om att man som assistansberättigad anställer rätt personer.

I teorin skulle det därför kunna hävdas att det fungerar utmärkt att arbeta som pilot, kirurg, takläggare eller personlig assistent som assistansberättigad, vilket också några av de intervjuade gör.

Andra hävdar att det i praktiken är annorlunda eftersom man i sådana fall hamnar i diskussionen om vem som faktiskt gör jobbet. Det kan i och för sig förhålla sig på det sättet att man som assistansberättigad har den finmotorik som krävs för att operera eller den fysiska kapacitet som krävs för att flyga en jumbojet.

Då är det en annan sak. Men i övrigt får man antagligen försöka hitta ett alternativ.

Kanske fungerar det att bli flygledare istället? Eller arbetsledare för takläggare eller personliga assistenter? Det går kanske att byta ut kirurgin mot forskning inom medicin?

Oavsett vilken av de ovanstående inställningarna till hur och till vad man kan använda den personliga assistansen inom ett arbete har de som blivit intervjuade valt yrken utifrån att de ska kunna utföra det mesta själv.

De som redan hade ett arbete före en skada eller sjukdom har anpassat sina arbeten efter sina nya förutsättningar. Deras yrkesval har således på ett eller annat sätt blivit påverkade av deras funktionsnedsättning.

Jag tror man skapar sina intressen efter vad man faktiskt kan utföra också ... Lite grann i alla fall, inte bara, men ... Hade jag inte varit funktionshindrad skulle jag kanske bli läkare, hjärnkirurg, men jag vet ju redan att jag inte kan det så därför tänker jag ju inte ens på det.

För dem som intervjuats i boken har personlig assistans varit en förutsättning för att kunna delta på arbetsmarknaden. För andra kanske det snarare skulle bli ett hinder att ha med sig en utomstående person på sitt arbete. Det beror helt på hur funktionsnedsättningen ser ut.