Independent Living-rörelsen startades i Kalifornien tidigt på 1970-talet av några personer med omfattande funktionsnedsättningar som behövde assistans i det dagliga livet.
De betraktade sig som en medborgarätts- och självhjälpsrörelse, inspirerade av de svartas och andra gruppers kamp för lika rättigheter.
Internationellt bidrog rörelsen senare även bland annat till FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning, det paradigmskifte från patient till medborgare som konventionen innebär, dess språkbruk och framförallt till Artikel 19 som handlar om rätten till att leva ett självbestämt liv.
Lokalt arbetade Independent Living-rörelsen i självhjälpsgrupper, som snart skulle spridas över hela USA och även till andra världsdelar.
Ett exempel på arbetssätt är "peer support"-möten för ömsesidigt kamratstöd, där enbart människor med funktionsnedsättningar träffas. Under dessa möten delar deltagarna information, tips och knep, erfarenheter och insikter för att stödja och lära av varandra.
På så sätt kan deltagarna dra nytta av andras misstag och framgångar, exempelvis när det gäller att anställa och anvisa sina assistenter.
Ett annat syfte med dessa möten är att deltagarna ska komma underfund med hur de internaliserar omgivningens subtila överbeskydd och myndigförklarande, se hur fördomarna lätt kan bli självuppfyllande profetior och slutligen uppmuntra och stödja varandra i förändrings- och befrielseprocessen.
Peer support hjälper oss förstå att vi inte är ensamma med våra problem,att "det är inget fel på oss" och att vi kan stödja varandra i att ta mer ansvar för våra liv och ta vår plats i familjen och samhället.
Enligt Independent Living-rörelsen måste vi först ställa krav på oss själva. Vi kan inte kräva av andra att se oss som människor vars liv är lika mycket värda som andras och som vanliga medborgare med samma behov av respekt, erkännande och kärlek — om vi inte själva gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar