Paralleller kan dras till inhyrd personal som också vistas i miljöer som inte är i deras arbetsgivares ägo. Det blir helt enkelt ett delat ansvar mellan de två arbetsgivarna.
Det finns bland annat arbetsplatser där det av personliga säkerhetsskäl är viktigt att assistenterna inte rör sig hur som helst inom området eftersom de kan skada sig.
Det kan även vara viktigt att alla som är på arbetsplatsen är registrerade så att räddningstjänsten vet hur många de behöver utrymma vid till exempel en brand. Sådant måste den anställdes arbetsgivare ha rutiner för.
Att de flesta intervjuade upplever att det mesta fungerar bra med arbetsgivaren och kollegorna är en sak, men vad säger dessa personer själva? Vilka farhågor fanns, vilka problem har uppstått och vad har fungerat bra? Framför allt, vad vill de framföra till andra som står inför samma situation?
Av de arbetsgivare och kollegor som svarat har de flesta på något sätt känt personen innan denne började på arbetsplatsen via assistansanordnaren eller fick assistans.
Säkerhet och försäkringar
De visste därmed att personen skulle tillföra organisationen något och den personliga assistansen sågs som en självklarhet eller som en lättnad, ett sätt att lösa de vardagliga problem som funktionsnedsättningen annars skulle kunna ge upphov till. Men helt utan farhågor har det inte varit.
I stort upplevs inte den personliga assistenten som något problem. Säkerhetsaspekten tas dock upp av en arbetsgivare, då det inte är tillåtet för vem som helst att vistas hur som helst inom deras lokaler och den personliga assistenten blir formellt någon typ av gäst till den anställde.
Som nämnts tidigare har de flesta arbetsgivare funnit en tillfredsställande lösning, bland annat med extra sekretessavtal, men det är definitivt en fråga man bör reflektera över.
Försäkringsbiten är också något som måste lösas. Det är sällan försäkringsbolag vill försäkra personer med funktionsnedsättning till fullo och en arbetsgivare nämnde att de var tvungna att kollektivavtalssluta sig av den anledningen.
