Dokumentationsskyldighet?

Finns någon dokumentationsskyldighet för en personlig assistent? I lagstiftningen sägs inget om detta. Men det är självklart att viktiga omständigheter som framkommer i verksamheten vid s.k. faktiskt handlande, när ett myndighetsbeslut väl har fattats, kan behöva antecknas.

Med faktiskt handlande menar man alltså allt som görs efter det att ett assistansbeslut fattats, d.v.s. hur man genomför beslutet genom den dagliga assistans som ges.

De flesta av dessa anteckningar görs sannolikt av andra än assistenterna i brukarens akt utifrån det avtal och den överenskommelse om arbetsfördelning som tecknas med kommunen eller den privata assistansanordnaren.

Vad kan en personlig assistent behöva anteckna? En brukare kan t.ex. begära något som en annan assistent i arbetslaget senare kan behöva få veta och som behöver antecknas för att inte bli bortglömt.

Anteckningar kan också behöva göras då en brukare plötsligt och oväntat blir sjuk eller har egna synpunkter på hur verksamheten bedrivs. Dessa anteckningar förs i vissa fall tillfälligt som dagliga arbetsanteckningar som kastas efterhand som de inte längre behövs.

I andra fall kan de behöva överlämnas till chefer eller andra inom kommunen/företaget, eftersom de kan vara av betydelse och leda till ändringar i avtal och överenskommelser. Hur en assistentgrupp antecknar, vad som kan behöva antecknas och vad av detta som senare ska överlämnas till chefer etc. är en viktig fråga för varje chef att informera om.

Och dokumentationen ska ske öppet med stor rätt till insyn för brukaren själv.

LSS och synen på brukaren

LSS har en mycket tydlig fokusering i viktiga värden och principer i förhållandet till brukaren.

I LSS och i lagens förarbeten återkommer gång på gång vissa ord och uttryck som anger det förhållningssätt som lagstiftaren förväntar sig av alla som ger LSS-insatser.

Här ges bara några exempel på detta.

I LSS 5 § sägs att verksamheten ska främja jämlikhet i levnadsvillkoren och full delaktighet i samhällslivet och att målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

§ 6 sägs vidare att verksamheten ska vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Där nämns också att den enskilde i största möjliga utsträckning ska ha inflytande och medbestämmande över de insatser som ges.

Och i § 6a har 2011 införts en bestämmelse om att när åtgärder rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas.

I § 7 påpekas att den enskilde genom insatserna ska tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna ska vara anpassade till mottagarens individuella behov och stärka dennes förmåga att leva ett självständigt liv.

I § 8 uttrycks att när en insats rör ett barn ska barnet få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

Det är inte möjligt att arbeta som personlig assistent utan att mycket noga ha tagit ställning till innebörden av dessa värden och principer.

Vad innebär det t.ex. att ges möjlighet att leva som andra när man som brukare har en utvecklingsstörning eller en svår sjukdom, som starkt begränsar tanke- eller rörelseförmåga?

Och vad betyder respekten för brukarens integritetsbehov i sådana sammanhang? 

Och - slutligen - hur tar assistenten bäst tillvara barnets åsikter och tar hänsyn till dem, inte minst när barnets vårdnadshavare har en annan uppfattning än barnet?

För många av oss som inte behöver LSS-insatser är det självklart att ingen ska få "köra över" oss eller påtvinga oss sådant som vi inte vill ha eller behöver.

För en brukare ska detta vara lika självklart, utan att brukaren och/eller dennes anhöriga ska tvingas ta strid.