I LSS och i lagens förarbeten återkommer gång på gång vissa ord och uttryck som anger det förhållningssätt som lagstiftaren förväntar sig av alla som ger LSS-insatser.
Här ges bara några exempel på detta.
I LSS 5 § sägs att verksamheten ska främja jämlikhet i levnadsvillkoren och full delaktighet i samhällslivet och att målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.
§ 6 sägs vidare att verksamheten ska vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Där nämns också att den enskilde i största möjliga utsträckning ska ha inflytande och medbestämmande över de insatser som ges.
Och i § 6a har 2011 införts en bestämmelse om att när åtgärder rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas.
I § 7 påpekas att den enskilde genom insatserna ska tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna ska vara anpassade till mottagarens individuella behov och stärka dennes förmåga att leva ett självständigt liv.
I § 8 uttrycks att när en insats rör ett barn ska barnet få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.
Det är inte möjligt att arbeta som personlig assistent utan att mycket noga ha tagit ställning till innebörden av dessa värden och principer.
Vad innebär det t.ex. att ges möjlighet att leva som andra när man som brukare har en utvecklingsstörning eller en svår sjukdom, som starkt begränsar tanke- eller rörelseförmåga?
Och vad betyder respekten för brukarens integritetsbehov i sådana sammanhang?
Och - slutligen - hur tar assistenten bäst tillvara barnets åsikter och tar hänsyn till dem, inte minst när barnets vårdnadshavare har en annan uppfattning än barnet?
För många av oss som inte behöver LSS-insatser är det självklart att ingen ska få "köra över" oss eller påtvinga oss sådant som vi inte vill ha eller behöver.
För en brukare ska detta vara lika självklart, utan att brukaren och/eller dennes anhöriga ska tvingas ta strid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar